Maskros, Taraxacum

Maskros är ett ganska nytt namn som omnämns första gången i den svenska botaniska litteraturen år 1802. Enligt wikipedia kallades maskrosen under 1600- och 1700-talet ibland för lejontand. Här i Dalsland hette blomman skallnacke.  Vid andra ställen var den känd som: munkhuvud, mjölktistel, gubbaros, smörblomster, äggblomster och kopiss. Jag undrar om maskrosen är den blomma som har flest namn.

Trots att många ser maskrosen som ett ogräs, räknas maskrosen som en av de fjorton viktigaste vilda växterna i en överlevnadssituation. Roten har en ganska bitter smak men efter 15 minuters kokning är den fullt ätbar och innehåller gott om kolhydrater. Maskrosbladen kan ätas färska och innehåller mycket C-vitamin. Även blomkorgarna går att äta och är näringsrika. Man kan koka sirap av dem eller använder dem för vintillverkning. Under ransoneringstider rostade man till och med rötterna för att brygga kaffe av dem.

Men nu lite mer om fotografiet. Jag använde två blixtar, en framifrån som huvudljus, den andre som bakgrundsbelysning. Den härliga turkosa färgen kommer från en halvtransparent Tupperware matlåda och en flaska med turkos fönsterputs, som jag ställde framför blixtarna. Skiftningar i bakgrundsfärgen kommer från min frus armband, som jag höll direkt framför objektivet. Så det är egentligen pärlor du ser på vänster sida av fotografiet, fast helt utanför fokus punkten och blir därför suddiga. Och sedan är det maskrosen, stjärnan i bilden. Vad skall man säga om den? Titta bara och häpna över en så fantastisk konstruktion.