Det stack i fingertopparna som av tusen små nålar. Mössa plus luva på, och en halsduk lindad runt mun och näsa skyddade bara så länge jag vände ryggen mot vinden. Alla små iskorn som studsade mot ryggen gjorde att det kändes som om de försökte skrämma bort den sista lilla värmen som fanns kvar innanför kläderna. Stormen lugnade sig lite emellanåt, men bara för att samla nya krafter för nästa isiga vindby.
Varför skulle man villja vara ute en sådan dag? Egentligen hade jag bara tänkt att ta en snabb titt på några gamla båtar som brukar ligger här vid sjön. Men båtarna var i tryggt och säkert förvar under ett tjockt lager snö. Istället kunde jag beundra hur varje ny vindby lät tusentals snöflingor virvla och dansa över isen. Hela tiden tänkte jag: ”Bara en minut till och sedan åker jag hem”. Men skådespelet var så fascinerande att jag stod och tittade tills händerna var nästan stelfrusna, trots vantar och trots att jag försökte värma fingrarna under armarna. Jag undrar hur jag egentligen klarade av att trycka på kamerans utlösare…
