Fast det här är en växt och ingen människa kan fotografiet ändå föra tankarna till människans kroppsspråk. Bladen hänger ner som kraftlösa axlar och huvudet är vänt skamset till sidan. För bara några dager sedan var dessa fåriga och skrynkliga blad silkeslena. Det påminner om vår livstid. Är det naturligt att skämmas för sitt yttre bara för att tiden har gått? Den inre människan åldras inte, i bästa fall samlar den kunskap och vishet och blir vackrare. Kan du se skönheten som finns bakom fasaden?