Det blev flera vackra kort denna gången. Om jag skulle ha lyssnat på min kille skulle ni ha kunnat se en bild med ett riktigt ”Boy-band-smile”. Men det är jag som väljer foton 😉 och då blev det lite mera melankoliskt. Jag tycker att den mörka bastonen i bilden harmonierar bra med en längtansfull eller eftertänksam blick. På mig verkar det som om han har glömt att jag riktar kameran mot honom, som om han är på en plats dit jag inte kan komma.
Belysningen för porträttet skulle vara så enkel som möjligt, helst bara en enda ljuskälla. Jag valde att placera blixten i en softbox lite snett till vänster bakom killen. Men som alltid när man vill göra något enkelt krånglar det. Blixten skapade en vacker silhuett men ljusavfallet var så kraftigt att nästan hela den ansiktshalvan som var riktad mot betraktaren försvann i skuggan. Så jag ställde en grå reflektor mittemot blixten för att kasta lite ljus tillbaka på motivet. Då var jag nöjd med belysningen av ansiktet. Men egentligen önskade jag mig också lite blänk vid gitarrhuvudet. Då var det dags att ställa upp nästa blixt – så mycket för min plan om en enkel ljussättning.
PS: Utan att jag planerat det har det blivit ett litet Rembrandts trekant i fotografiet – roligt eller hur?