Brukar man inte säga ”Alla goda ting är tre”? Det ordspråket passar verkligen bra för att beskriva hur det här fotografiet kom till. Första gången jag såg motivet blev jag helt enkelt tagen av skönheten i Dalslands natur. Kanske lite för mycket. För jag började fota och testa en massa olika perspektiv. Är det kanske bäst med stående eller liggande format, vidvinkel eller teleobjektiv, kameran nere på marken eller högt uppe på stativet osv? Under alla dessa experiment missade jag det viktigaste – att fokusera på rätt punkt. Hemma upptäckte jag att den lilla ön inte var helt skarp. Istället hade jag fokuserat på vassen framför ön. Men ön är ju just pricken över i:et, den måste vara perfekt. Så jag fick åka ut igen.
En stor del av fotografiets bildkomposition är beroende av en perfekt spegling. Därför tog det några dager innan det var dags att packa kameraväskan igen. Men så visade väderleksrapporten att det skulle bli någorlunda vindstilla. Men ”någorlunda” var inte bra nog. När jag kom fram till den här fantastiska platsen blåste det bara lite grand. Man kände ingen vind alls mot huden, men ändå räckte det för att skapa små, små krusningar på vattnets yta. När man fryser vågornas rörelse på fotot bildas det en hel del linjer och streck som hackar sönder speglingen. Det skapade mycket oro i den lugna miljön. Så jag försökte mig på en långtidsexponering för att släta till vågorna. Vattnet blev lugnare men speglingen blev lite suddig och allt vass som rörde sig avbildades som bara skuggor. Fast i det stora hela var jag nöjd med resultatet, det var ett vackert foto.
Varför blev det då ett tredje fototillfälle? Jag skjutsade mina tre killar till skolan i morse. Där på parkeringen utanför skolan kunde man knappt se byggnaderna, så dimmigt var det. Då tänkte jag på ”pricken över i:et”. Det är ju absolut vindstilla eftersom dimman inte blåser bort. Och hur skulle ön egentligen se ut när horisonten bakom den försvinner i ingenstans? Jag hade helt enkelt inget val, jag måste åka dit upp en gång till. På vägen mot norr lättade dimman en aning och man kunde se frost här och var på marken. Jag blev lite oroligt att dimman skulle försvinna helt innan jag kom fram. Men det det gjorde den inte. Dimman var alldeles perfekt och som en bonus var den gamla bryggan delvis täckt av frost. Dessa halkiga trädbrädor ledde blicken fram till den fantastiskt vackra speglingen på vattnet. Tredje gången blev det helt enkelt ”Pricken över i:et”.